någon/några hemligheter...

Det här är min "mini" story om vad jag fick

genomgå under grundskolan..

Inte ens i närheten av hur det egentligen var,

men det är en liten inblick.


Jag kan säga att det är inte lätt att vara mig, det har det aldrig varit och kommer nog dessvärre aldrig heller att vara det.

När jag gick i grundskolan blev jag mobbad och allting var mörkt. Hela grundskoletiden, gick och jag mådde bara sämre och sämre. Jag gick och pratade med kuratorn men det gick inget vidare! För det jag berättade till henne berättade hon vidare.. Så där sumpade hon chansen och fick mig att inte kunna lita på fler kuratorer.

Mina klass kompisar kallade mig fet, hora, fitta osv. Sedan så kallade de mig pattlisa, för att jag hade så stora bröst... De drog i mitt hår och sa att jag var dålig, inte konstigt det har satt sina spår.. :/

Jag ville inte leva mera, försökte ta mitt liv flera gånger. Men jag misslyckades varje gång, för att jag inte hade mod nog och jag var rädd för att dö egentligen. Men när man inte orkar mera, när människor runt omkring en har kränkt en så hårt, så blundar man för att vara rädd för döden. Provade på de flesta självmords-taktikerna, men misslyckades ändå. Tur är väl det, för jag fick något av att jag var så stark.

Men när jag gick i 9, slutet av grundskoletiden så fann jag mitt livs kärlek. Han kom in i mitt liv och det enda jag såg var ljus, han är det absolut bästa som någonsin hänt i mitt liv. Jag är så glad att jag har honom <3 & Jag älskar honom mer än vad ord kan säga <3

Dock så hände det någonting den i Oktober förra året (ni undrar säkert vad det var, men jag orkar inte tala om det och vill inte minnas det! men det var min bästa vän, Davids barndomskompis tjej och vårt kompispar som hade det lite roligt, men det slutade dock inte så som de trodde... och nu kan jag inte längre umgås med henne, jag hatar henne och ja, hata är ett starkt ord, men jag får lov att säga så, för det dom gjorde, var INTE OKEJ!!! FÖR ÖVRIGT SÅ HATAR JAG FACEBOOK MER ÄN NÅGONTING ANNAT, DÄR SKRIVS FANIMEJ ALLT OCH DET VAR DÄR JAG SÅG DET OCKSÅ!!!! :((() och det var inte vi längre, allting som jag hade byggt upp hade rasat ner och jag gick in i någon sorts deprissionsperiod och mådde inte alls bra, det var som om jag blev påmind om hur det var när jag var mobbad. Jag orkade inte leva, grät dag in och dag ut, nätterna bestod av tårar, maten bestod av tårar.
Men på något sätt så fanns det någonting inom mig, som ett litet ljus och jag började kämpa istället för att bara ge upp. Jag begav mig ut på springturer och sprang av mig min ledsamhet och aggressivitet, för jag orkade inte ligga hemma mera. Det var väl tur det, förlorade flera kg och jag mådde mycket bättre.